straightfromthahood

ååååh!
ångestångestångest!!!
nu sitter jag här, trött som ett as, och har en klump i magen för morgondagen
det kommer bli bra!
det vet jag ju
eller det vet jag ju inte-
men jag orkar inte.
vad sägs om att vara hemma och sova hela dagen imorn?
bra idé kerstin!
min kropp börjar säga ifrån nu
jag orkar inte mer
och jag har inte orkat mer alldeles för länge nu
jag är trött på allt skitsnack
"hon kommer att vinna för att hon har fler kompisar"
nej, antagligen suger jag på allt jag gör men jag har jävligt många vänner så det är ingen fara
eller vadå!!
min hjärna vill explodera men den vet att det inte finns tid till sånt.

om en vecka`?

ja kanske, jag kan ju iallafall hoppas

jag skulle behöva berlin nu

ge mig pengar och följ med mig dit
och dom har höjt biljettpriset till arvika nu och självklart hann jag inte köpa en biljett innan
SMART KERSTIN!

imorgon blir det verklighetsflykt

supa, knarka, slåss som vi brukar säga

+ att jag ska knulla med frej

så det är ju jävligt nice

sängen nästa

tjarå!

och varje gång innan en spanska lektion frågar jag mig
- är det verkligen värt att gå och sätta sig där för att antningen stirra rakt in i väggen eller nörda vid datorn.
det är ändå att slösa bort 3 av sina värdefulla timmar i veckan.
det blir ju inte bättre av att jag blir helt jävla opepp heller.
det finns ju ingenting bra med!
jag lär mig inget och jag mår dåligt av det.
hahah!
det är värst vad du kan klaga över ett ämne kerstin!


ååh! jag vill verkligen bara få sommarlov och slippa det här.
3 veckor nu av helvete kerstin
sen får vi hoppas att det bir bättre
ingen garanti men vi kan ju allitd hålla tummarna!

tjarå!

Aaahhhhhhh!

Det här börjar bli jobbigt.

Det känner verkligen i armarna nu. Och den här gången har det ingenting med basket att göra. Nej det stavas mer brist på tålamod. Visst det är skönt att vara här och samla tankarna efter en tid med mycket känslor, tankar och upplevelser. Men även jag har en gräns. Folk snackar om att jag gör för mycket och jag säger det själv till mig själv. Men det är väl så. Det är så jag fungerar. Det är inte min grej att sitta mitt ute i Nowhere och inte kunna ha kontakt med omvärlden. Fast det där var nog att ta i. jag har ju mobilen! Yes, den har varit min räddning dessa dagar. Jag ringde nyss Matilda mest bara för att höra någon annans röst och få veta vad som händer hemma liksom. Visst, deras kväll ser inte så actionladdad ut men ändå. Jag skulle bra mycket hellre vara med dom hemma hos Sam och chilla. Det är lite mer min grej än det här. Menmen, det gäller att stå ut Kerstin! Se det som att du är på typ Robinson ön och kan vinna en miljon om du klarar av det här.

(Matilda, fixa stor fest åt mig imorgon, välkommen hem party liksom :P jag behöver det!)

Men jag får inte glömma att jag har boken Konspirationen mot Amerika och Petter i hörlurarna så jag ska nog klara mig.

Tjarå!

Okej, jag erkänner. Jag har verkligen fallit dit,

Jag erkänner att jag har fallit djupt ner i bloggdjungeln.

Här sitter jag, djupt inne i skogen i mitt sommarhus i byn Vipperhult.

Våren har inte nått såhär långt in och snön faller utanför mitt fönster

Och jag kan inte hålla mig.

Internet är inte att tala om men ändå sitter jag här, på mammas jobbdator hon har tagit med för min skull och skriver blogginlägg i ett word-dokument.

Härligt Kerstin! Det räcker alltså inte med att jag har blivit en stor bilddagbokennörd och lägger upp bilder i stort sett varje dag. Nej nu ska jag också hålla på att skriva blogginlägg om allt möjligt.

Men jag gillar det. Man måste ju få nörda sig på något sätt.

Jag får utlopp för min nördighet genom bilddagboken och bloggen.

Annars så sitter jag och kollar på den sjätte finalmatchen mellan Plannja och 08 i basketligan. Och det är spännande. Allt mitt intresse för sport är dött. Tro det eller ej men jag har faktiskt haft ett väldigt stort sportintresse. Bara en sån sak att jag har gått i idrottsklass är för många helt otänkbart. Men så är fallet.

Fast där ljög jag. Allt intresse är inte dött. När det kommer till basket finns det inga gränser. Det känns i armarna, och då vet alla som känner mig väl att det är på riktigt. Man brukar prata om musikorgasm och igår när jag kollade på basketfilmen White Men Can?t Jump fick jag väl någon slags basketorgasm. Jag är för länge sedan trollbunden vid denna sport och jag skulle kunna leva på bara synen av snygga dunkar och schyssta moves. Nu kanske endel av er undrar om jag spelar basket. Och nej, det gör jag inte. Fast jag har. Slutade i somras och när jag tänker tillbaka på min basketkarriär gör jag det med ett stort leende på läpparna. Leendet kommer utav att jag hade världens bästa coach, Jens Tillman. Bra kille det där. Fast jag får inte glömma att nämna mina basketpojkar som jag coachat nu i 3 år. Dom är bra och duktiga och kommer gå långt!

Nej, nu är det nog dags att skriva den där festivalguiden som det var meningen att jag skulle skriva. Men som sagt, denna bloggnördhet har tagit över mig själv.

Tjarå!