flickan med armarna
Aaahhhhhhh!
Det här börjar bli jobbigt.
Det känner verkligen i armarna nu. Och den här gången har det ingenting med basket att göra. Nej det stavas mer brist på tålamod. Visst det är skönt att vara här och samla tankarna efter en tid med mycket känslor, tankar och upplevelser. Men även jag har en gräns. Folk snackar om att jag gör för mycket och jag säger det själv till mig själv. Men det är väl så. Det är så jag fungerar. Det är inte min grej att sitta mitt ute i Nowhere och inte kunna ha kontakt med omvärlden. Fast det där var nog att ta i. jag har ju mobilen! Yes, den har varit min räddning dessa dagar. Jag ringde nyss Matilda mest bara för att höra någon annans röst och få veta vad som händer hemma liksom. Visst, deras kväll ser inte så actionladdad ut men ändå. Jag skulle bra mycket hellre vara med dom hemma hos Sam och chilla. Det är lite mer min grej än det här. Menmen, det gäller att stå ut Kerstin! Se det som att du är på typ Robinson ön och kan vinna en miljon om du klarar av det här.
(Matilda, fixa stor fest åt mig imorgon, välkommen hem party liksom :P jag behöver det!)
Men jag får inte glömma att jag har boken Konspirationen mot Amerika och Petter i hörlurarna så jag ska nog klara mig.
Tjarå!
